filosoftanten

Har i somras varit på bröllop. Oj vilken fest. Ett jätte fint och väldigt välplanerat bröllop. Brudparet var som taget ur en saga. Så vackra och framför allt kära. Festen fortsatte långt in på natten, precis som det skall vara.

Hur man väljer att fira sin stora dag är mycket personligt. Jag och min man har fått äran att vara med på ett antal och ingen bröllopsfest har varit den andra lik. Det är verkligen häftigt att det kan vara så olika.

Syftet med festen är ju dock det samma, att på ”riktigt” bli man och fru. Bekräftelsen på giftermålet är ringen som sitter på ringfingret närmast hjärtat. Ringen, en symbol för ett liv tillsammans.

I detta fall var brudens ring en sådan som jag tror de flesta brudar och blivande fruar skulle kunna tänka sig. En riktig dröm i mina ögon. Jag jämför så klart med min egen lilla ring, som inte alls har många eller stora diamanter. Det är att lätt att bli avundsjuk. Samtidigt vet jag att jag aldrig skulle kunna bära upp den typen av ring lika fint som hon gör.

Att köpa sin vigselring i automaten på stormarknaden (har dock inte jag gjort) eller hos en välkänd juvelerare (har jag inte heller gjort) är helt och hållet upp till var och en.  Lyckan och hur mycket man älskar varandra är tack och lov inte symboliskt med antalet diamanter (hoppas jag). Inget är rätt eller fel.

Med stor sannolikhet blir det fel om brudgummen köper ringen och tar med till bröllopet, utan att först kolla vad bruden vill ha. Jag tror inte jag känner någon man som har så mycket att säga till om, när det gäller valet av vigselring, att han skulle våga göra det.

Nej, mannen låter nog oftast bruden bestämma. Han vill så klart inte utsättas för den pinsamma situationen att stå framme vid prästen och riskera att ringen inte passar i storlek, smak eller färg.

Är mannen riktigt smart har han förhoppningsvis gjort en överenskommelse med blivande frun innan hon bestämt sig. Att dela på kostnaden, oavsett priset. //Filosoftanten

Ringmärkning av fåglar har gjorts i Sverige sedan början på 1900-talet. Statistiken säger att ca 11 000  000 fåglar har blivit märkta. 145 000 av dessa har hittats på nytt av privata personer eller via fågelstationer.  Fågeln fångas ofta med hjälp av ett finmaskigt nät och märks med en liten ring av metall eller plast. Ringen sätts oftast runt tarsen (Tarsometatarsus,  dvs mellanfotsbenet).  Vid vissa tillfällen behövs mer detaljerad information om fågelns rörelser. Då använder man en radiosändare som fästs i vingen. Fågeln kan sedan följas via en dator.  Varje dag, dygnet runt.

Detta är onekligen ganska intressant. Vi människor blir ju också ringmärkta. Förhoppningsvis bara en gång i livet, om allt går väl. Det händer att det blir fler gånger, men då byts den gamla ringen ut mot en ny.

I samband med fångsttillfället av fågeln noteras vissa standarduppgifter:

År, Datum, Klockslag, Plats

Individens ögonfärg, ålder, Kön, längd, vikt- och fettklass

Vinglängd (dvs avstånden mellan vingknoge och spetsen på den längsta vingpennan)

Ibland tittar man också på näbblängd och ruggning (dvs byte av fjäderdräkt)

Förundersökningen inför den mänskliga ringmärkningen baseras på ungefär samma kriterier som för fåglar. De stora skillnaderna är själva fångstögonblicket (eftersom man sällan använder finmaskigt nät) samt att ringmärkningen ofta sker en liten tid efter den första bedömningen och inte i direkt anslutning till infångandet. Ringen är också med stor sannolikhet diamantprydd och mycket dyrare (detta ämne ska jag avhandla en annan gång).

Tack och lov så blir vi människor inte försedda med radiosändare i samband med ringmärkningen. Tänk om någon annan skulle kunna följa dina rörelser, varje dag dygnet runt. Nej, då är det är betydligt bättre med frivillig incheckning via mobilen. Detta är numer väldigt vanligt förekommande hos många människor. Ibland önskar jag dock att viss incheckning skulle utebli. Vissa saker är faktiskt bättre att inte veta. //Filosoftanten

Vilket otroligt konstigt men samtidigt intressant ”ordspråk”.  Men vad menas egentligen och var kommer det ifrån? Tittar man på Wikipedia står det i korta drag att man offentliggör sin sexuella läggning.  Vanligast är att läsa om kändisar som öppet vill berätta om sina nya eller gamla relationer. Jag tänker inte gå in i vidare diskussioner om vilka olika läggningar det finns. Jag anser att det är helt upp till var och en att välja vad man vill eller inte vill vara.

För mig personligen tycker jag att "ordspråket" kan användas i många andra sammanhang. Håller just nu på med en rensning av prylar hemma. Här kan vi verkligen snacka om vad som kommer ut ur gardroben. Jag hittar saker som jag glömt bort att jag hade. De mesta är kanske inget jag skulle använda, men ett och annat guldkorn har faktiskt dykt upp.

 

Jag tänker själv komma ut ur min gardrob. Nej, det handlar inte om några specifika relationer. Jag är lyckligt gift och har inga planer på att förändra den statusen.

Däremot har jag på min blogg valt att vara anonym, fram till idag. Varför vet jag inte. Kanske på grund av feghet och osäkerhet kring hur mitt skrivande skulle fortlöpa. Det är lättare att inte vara ”någon” för då behöver man ju inte förklara sig om det går åt pipsvängen.

Men det är ju självklart att jag måste stå för vem jag är och för det jag skriver. Bild och namn kommer att läggas ut på profilsidan.

Det finns fler tillfällen när uttrycket ” komma ut ur gardroben” använts flitigt. Tänk alla de gånger då barnen lekt kurragömma inomhus och man sagt att de ska komma ut ur gardroben för att maten är klar. Det känns verkligen som att orden använts i sitt rätta sammanhang. //Filosoftanten

Sitter och funderar över livet, i stort och smått. Under några få dagar har jag fått uppleva enorm sorg för att i nästa stund möta en enorm glädje. Att pendla mellan dessa båda tillstånd ger mig en insikt i vad livet handlar om. Glädje och Sorg. Givetvis finns det ett lagom liv. Att känna vardagen rulla på utan för stora toppar och dalar. Det ger en trygghet och en lagom livstillfredsställelse. 

Vad händer då man hamnar i den djupaste botten på dalen? Hur ska man kunna känna livskraft och livsglädje för att orka gå vidare? Det finns inget svar på den frågan. Alla har vi vårt eget sätt att hitta kraft. När man fallit är det en tuff väg tillbaka från dalen till toppen. Det är en jobbig vandring, men det går om man är villig att försöka.

Väl uppe är man vingbruten och bagaget man bär med sig är annorlunda. Jag vet, för jag har själv klättrat.

När nära vänner faller ned i dalen är det mycket svårare. Jag står bredvid, tittar och känner mig helt maktlös. Vill så gärna hjälpa till, visa och leda. Innerst inne vet jag dock att alla måste hitta sin egen kraft och styrkan att orka kämpa. Jag kan visa att jag finns och vara där när det behövs.

Livet har gett mig en ödmjukhet som jag inte hade för 10 år sedan. För mig innebär det att aldrig ta något eller någon för givet. Det finns så mycket som inte går att påverka.

Det är viktigt att stanna upp och njuta av det vi har. Vardagen och lagomlivet. Lära oss att ta till vara på de stunder som gör oss lyckliga och där vi har kraften att dela med oss till familj och våra nära vänner.

Hur mycket jag än önskar att alla ska få vara lyckliga och leva ett vanligt liv, är det inte så. Igår drabbades någon jag inte känner. Idag är det en nära vän eller en familjemedlem. Imorgon kan det vara jag själv.

Alla har vi olika förutsättningar och prövas olika hårt av livet. Människor vi möter har kanske bagage och erfarenheter som vi inte känner till. En liten tanke, ett leende eller en hjälpande hand kan betyda mycket mer än man själv anar. //Filosoftanten

Det är en stor förmån att kunna åka en vecka till solen varje år. Jag är tacksam att vi har kunnat unna oss den typen av härlig, slapp och njutningsfull semester. Det är lyx att få sitta i solstolen och läsa en bra bok eller lösa ett klurigt korsord (ja, jag vet det är tantvarning med korsord). Att inte behöva tänka på något alls. Nu när barnen dessutom är så stora att de kan simma och upptäcka orten på egen hand, ger lite extra avkoppling. Nu kan hela familjen sitta på ett café, i lugn och ro, och spela kort tillsammans .

Lite skillnad är det mot när barnen var små. Jag kommer väl ihåg jagandet efter små ben som pinnande iväg mot spännande mål. Det blev inte mycket tid för stillasittande i solstolen. Men det är precis så det ska vara.

Det finns numer en stor (väldigt stor) konkurrent till mina älskade sol- och bad semestrar. Skidåkning. Numer plats nummer ett.

Den otroligt härliga och friska känslan man får av att susa nerför backen i solskenet med kylan bitande i kinderna är speciell. En snabb paus i toppstugan med en STOR kopp varm choklad toppad med mycket vispgrädde. För att efteråt, stärkt och varm, fortsätta i full fart nedför. After skin i stugan med trevligt sällskap och ett glas vin är inte alls dumt.

Valet för nästa år, Badgastein. Det blir första gången på skidor i utlandet för barnen, andra gången för mig och säkert femte gången för min man. Vi har tidigare nöjt oss med svenska fjällen när vi åkt med barnen. Lagom stort och lagom dyrt. Nu ska det utmanas och skidåkningen förbättras. Men jag undrar om detta verkligen är rätt för mig? Backarna är ju så mycket större och jag är verkligen ingen skidfantast.

I resesällskapet är inte alla superskidåkare, tack och lov. Vi är fler som kan njuta av långa chokladpauser och bara åka de hyfsat lätta backarna där man förhoppningsvis kan ta sig ned med någorlunda stil.  Vill man inte tillbringa så mycket tid på glid, finns ju annat man kan göra. Gå på SPA.

Valet att välja bort nästa års solsemester mot skidor är taget gemensamt i familjen. Men jag hoppas jag får möjlighet att sitta på en terrass i backen och njuta av gassande sol. Om det blir med en bok eller ett korsord, choklad med grädde eller choklad med rom återstår att se. Med stor sannolikhet blir det nog båda av allt. //Filosoftanten

Det finns flera olika typer av inspiratörer. Kompisar, chefer, kursledare, kollegor och familjemedlemmar. Miljöer kan också inspirera oss till att förändra eller få oss att driva saker framåt.

Att gå en kurs eller lyssna på en föreläsning som intresserar, är otroligt inspirerande på många sätt. Har man riktigt tur kanske man finner något som det går att bygga vidare på. Något som kan förändras eller behöver utvecklas.

Hemma hos oss finns det mycket tankar och funderingar kring olika saker som skall genomföras. Vissa på kort sikt och andra på lite längre. Det planeras och struktureras för att tajmingen ska fungera. Allt kan så klart inte ske på en gång. Rom byggdes inte på en dag.

Har nyligen deltagit i en föreläsning om färg och harmoni i hemmet. Kursledaren var väldigt inspirerande och satte igång tankar och funderingar kring vad som kan göras hemma. Givetvis finns en hel del. Men var drar man gränsen? I flera av dagens inredningstidningar visas hem som är väldigt strikt inredda. Snyggt absolut, men väldigt opersonligt. En kombination av lite strikt, mycket gammalt och lite röra är nog bäst för oss. Önskar dock att jag vore lite mer strikt när det gäller ordning och reda. Att inte samla på sig så mycket och rensa oftare. Tänk alla de saker som packats ner på ett ställe, flyttats och packats upp på nästa. Saker man fått och som måste följa med dit man är på väg. Dessa minnesväckande små prylar som är så svåra att göra sig av med. De kan ju trots allt komma tillfällen då de kan behövas.

                    
Hösten vi har framför oss med alla vackra färger, levande ljus och brasan på kvällen kommer att ge mig inspiration till att fortsätta förändra. För att skapa mer luft och harmoni hemma har jag lovat mig själv att rensa ut det som inte behövs .
Har också fått möjlighet att gå en kurs genom jobbet. Det jag tar med mig därifrån kommer förhoppningsvis ge verktyg för genomförande av förändringar, även på jobb. Lite ny inspiration till att genomföra projekt som har förmåga att dra ut på tiden.

Måste dock vara försiktig så jag inte i farten, rensar och ändrar för mycket på hemmaplan. Vill ju gärna att min underbara familj ska trivas också. Risken är ju annars att rensningen får betydligt större konsekvenser än jag tänkt och då är det inte lika inspirerande längre. //Filosoftanten

Det finns många olika anledningar till att träna. Alla har vi egna motiveringar för att nå våra mål. Ibland behövs bra morötter för att vi ska komma igång.

Tyvärr finns det även andra, mer negativa sorter av morötter. Dessa som gör att vi inte går och tränar. Tyvärr är dessa ofta många fler.

Generellt är nog kvinnor experter på att underprioritera och underskatta sig själva. Våra morötter för att slippa träning (eller annan prioritering) är att vi ofta sätter familjen och andra före oss själva. Innan var jag ”tvungen” att vara hemma och styra upp.  Vem skulle annars hålla reda på familjens alla aktiviteter och planera allt i minsta detalj. Tyvärr så glömde jag ofta att informera de andra familjemedlemmarna. Jag hade ofta dåligt samvete och gick runt med en känsla av att vara otillräcklig. Inte speciellt smart. Hur ska ansvaret kunna fördelas på alla i familjen om inte jag delar med mig? Nej, man gör sig själv en björntjänst genom att försöka bli oumbärliga hemma.  

Jag har blivit mycket mer noga med att få egen tid. I snart ett år har jag tränat regelbundet. Inte sedan mitten på 90-talet har jag utsatt min kropp för så mycket fysisk aktivitet. Den har verkligen fått ett uppvaknande och jag har upptäckt muskler som jag inte trodde fanns (på grund av många tillfällen med extrem träningsvärk). Nu känns det fantastiskt att ha kommit så här långt.
Har äntligen insett att varken jag själv, barnen eller mannen tjänar på att det bara är en som fixar och planerar. Nej, det är bättre att släppa in hela familjen i vardagsplaneringen. De kvällar jag ägnar mig åt träning kommer barnen att få sin kvällsmat och tvätten blir tvättad i alla fall. Maten kommer förmodligen inte att smaka likadant men den är garanterat supergod och den nytvättade vita tröjan är, förhoppningsvis, fortfarande vit. Har man riktig tur så är även de största dammråttorna borta.

Om jag inte prioriterat mig själv hade jag aldrig varit där jag är idag. Varken mentalt eller fysiskt.  Jag är en gladare mamma och fru därför att jag får möjlighet att andas egen luft och hämta ny inspiration.

Mina morötter för att inte träna är faktiskt borta. Däremot behåller jag givetvis min känsla av oumbärlighet genom fortsatt styrning över familjens stryktvätt (egentligen är nog de flesta kläder som behöver strykas, ändå mina). //Filosoftanten

I juli varje år arrangerar man i den spanska staden Pamplona, tjurrusning. Detta är en spansk tradition som förmodligen går tillbaka till 1700-talet. Arrangemanget verkar helt galet och jag kan inte förstå varför man utsätter sig för skador genom att frivilligt springa framför en grupp galna tjurar. Konstigt nog så är det ”bara” 14 personer som avlidit i Pamplona till följd av tjurrusning sedan 1910. Många fler har dock blivit skadade på ett eller annat sätt.

 

Rusningen i morgontrafiken är av en helt annan art. Här i Skåne är det betydligt mindre trafik än i många andra städer, så jag borde inte klaga. Men jag är förvånad att människor på väg till jobbet är så stressade och har så lite tålamod att de utsätter både sig själv och andra medtrafikanter för fara. Förare som kör för fort, tränger sig emellan bilar som redan ligger för nära på motorvägen. Det resulterar i panikbromsningar och plötsligt är det tvärstopp. Vid vägarbete fungerar knappt blixtlåsprincipen…

Vad bra det skulle vara om fler av oss samåkte. Betydligt mindre bilar på vägen. Trafiken skulle flyta på och risken för tvärstopp minskar. Dessutom är det mycket mer miljövänligt.

 

 

Tyvärr är det inte så enkelt. Det skall hämtas och/eller lämnas barn som sedan skall skjutsas till sina respektive aktiviteter. Maten måste handlas och lagas. Helst skall den också vara färdig, innan barnen måste lägga sig. Vi befinner oss i den vardagliga stressen med tider som hela tiden skall passas.

Bilen blir för de flesta av oss, ett verktyg för att slippa vara beroende av någon annan. Vi måste kunna ta oss vart vill och när vi vill. Därför samåker vi inte.

 

Möjligtvis samåker vi med väninnan till shoppingcentret när det är REA. Dels för smakråd men också för svårigheten att få parkeringsplats. Rusningen efter det bästa klädfyndet är förhoppningsvis helt ofarligt (såvida man inte får en galge i ögat).  I väntan att få komma fram till kassan och betala, märker man att tålamodet är bättre än i rusningstrafiken. Förmodligen beror det på tillfredsställelsen att ha ”tjänat” en slant på dagens shoppingrunda. //Filosoftanten

Jag drömmer om den där stora perfekta trädgården, lummig, insynsskyddad och otroligt lättskött. En trädgård där man bara kan lulla runt och njuta av allt det vackra som man omges av.  Blommor som blommar från mars till oktober och ett och annat äppelträd för att kunna baka härliga äppelpajer när höststormen viner utanför fönstret.

Vår trädgård ligger mitt i ett villaområde. Den är inte alls insynsskyddad eller lummig, åtminstone inte än. Men vi är på god väg. Nyanlagda rabatter, ny häck (som om en sådär 7-8 år är perfekt skydd mot förbipasserande), nya plattor och gott om gamla buskar och blommor. Snart är vi klara. Jag har så klart insett att en parkliknande trädgård inte fungerar för oss. För lite  plats och alldeles för mycket arbete.

Vi har nämligen ett (ja, möjligtvis fler) problem i vår familj. Det är bara 25 procent av oss fyra som tycker om trädgårdsarbete. När jag tänker efter är det nog till att ta i att säga tycka om trädgårdsarbete, det är nog snarare ett tvångsarbete.  Saker och ting måste ju göras för att det ska bli en förändring.

Klippa buskar, rensa mellan plattor och komma med idéer hur trädgården ska se ut, har jag inga problem med. Däremot rensa små gröna ovälkomna växter i rabatten, klippa gräset eller gräva rabatter gör jag helst inte. Som tur är, hinner någon annan oftast före. Vår familjs 25 procent som ”gillar” trädgårdsarbete vinner.  Trots att jag är en otrolig tävlingsmänniska har jag i detta fall absolut inga problem med att förlora.
 

Jag fixar gladeligen pajen att avnjuta i soffan framför brasan, men gör det väldigt enkelt och väljer hallon istället för äpplen. Den nybakta pajen får bli vinnarens pris, denna gången också. // Filosoftanten

Jag trodde inte att jag var en bloggare, fram till nu. Jag gillar så klart att läsa vad andra skriver men är inte så bra på att skriva om mig själv. Kanske för att jag anser mig vara ointressant för människor jag inte känner.
Att blogga handlar ju om att lämna ut information ur sitt liv till andra, kända och okända.

Människor är av naturen nyfikna och vill få möjlighet att ta del av andra människors liv och öde.  Att kunna läsa om kändisars glamorösa liv, får oss att önska och drömma oss bort. Nyfikenheten över att få veta mer, tar över. Bloggen behöver egentligen inte skriva om världen eller stora politiska händelser. Vi vill veta vad vår bloggande granne gör eller väninnan som man inte träffar så ofta. Vi läser och förundras över andra människors prestationer, nyrenoverade hem och snygga kläder.  Funderar vi någonsin på vem person är bakom det som förmedlas?

Behovet av bekräftelse är så stort att vi frivilligt väljer att delge information om vårt liv. Vi skriver både om oss själva och om våra familjemedlemmar. Vi vill visa att vi är någon och vi vill synas. Ibland undrar jag egentligen för vem?

De flesta av oss borde bli bättre på att visa varandra vardaglig uppskattning. Ge beröm och stärk varandra att vi är bra som vi är. Nästa gång du träffar en vän säg ”jag tycker du är en otroligt intressant person” istället för ” snygga stövlar, var har du köpt dem?”. Oavsett vad man gör eller hur man bor så är vi alla lika mycket värda.  Man ska inte behöva bevisa hur duktig man är eller bli bedömd enbart utifrån hur det yttre ser ut.

Det är så klart en risk med att börja bekräfta varandras egenskaper och personligheter.  Det inkräktar på vår integritet och man måste visa vem man egentligen är.  Kanske sanningen inte motsvarar det som förmedlas. //Filosoftanten

Sommaren har verkligen inte varit en hit. Regnet har kommit från alla håll och kanter och ibland känns det som att det blåst småspik. Det är inte många kvällar man har suttit ute under bar himmel och ätit sin egenhändigt marinerade fläskfilé och druckit ett glas gott rödvin. Totalt har jag nog varit på stranden 2 gånger varav en resulterade i ett dopp i havet. Man kan ju inte vara på västkusten i en vecka utan att bada. Men det var kallt, jätte kallt.

Efter en sommar som verkligen känns bortspolad på grund av allt vatten som kommit uppifrån måste jag pigga upp mig med något annat. Ett 2,5 timmars frisörbesök. Det är riktigt skönt och jag njuter av att bara sitta och inte göra någonting. Förhoppningsvis blir resultatet som förväntat.
Med håret fullt av avlånga korvliknade spolar i olika färger och stolekar sitter man i frisörstolen och läser. Givetvis, närmast dörren. In kommer det kunder. De flesta är män i min egen ålder, som är där för en vanlig klippning.  Under alla de åren jag varit kund på salongen har det aldrig varit så många manliga kunder på en gång, aldrig. Jag tror inte att jag känt mig så uttittad någon gång. När man sedan ser deras menande leende så förstår man ju genast vad de tänker. ”Herregud, att hon gör det där frivilligt” När de sedan passerar och känner den fräna doften av kemikalier ja då kan man nästan höra deras tankar.

Inser med ens att jag har bidragit till att skapa en ny syn på kvinnan.

Jag är ytterst tacksam att det inte var min man som kom in genom dörren. Tror helt klart att han hade fått en bild av mig, som kanske hade varit svår att sudda ut från näthinnan. Nu får han istället se det färdiga resultatet och jag behöver inte riskerar att bli ”spolad”. // Filosoftanten

Jag anser att de flesta påsar är ganska praktiska och användbara. Hur skall man annars kunna förflytta saker från affären eller matlådan till jobbet? Att lägga lunchlådan utan påse rätt ned i handväskan är inte att rekommendera. Såvida man inte vill riskera att ha köttfärssås tillsammans med betalkorten och telefonen.

Det finns en annan slags påse som jag inte tänkt på men som jag blev påmind om i morse när tänderna borstades.  Jag har inte ens i mina tankar om att man börjar bli medelsålders funderat på dessa påsar som tydligen lättare uppenbarar sig med stigande ålder och/eller vid trötthet. Dessa påsar kan inte användas till att förflytta saker eller vara till någon nytta över huvud taget.
De är relativt små och sitter fast under ögonen.

Eftersom jag nu blivit medveten om dessa små kroppsliga skavanker måste jag kanske göra något åt det, eller? Jag vägrar tro att påsarna enbart är åldersbetingade. Dessutom kan jag ändå inte påverka hur gammal jag är. Svaret är så klart för lite sömn. För att hinna med så mycket som möjligt på 24 timmar är det lätt att låta sömnen stå tillbaka. För mig är kvällen den absolut bästa tiden på dygnet. Man får pyssla med sina egna projekt och det är då man har möjlighet till lite lugn och ro. Kommer nog aldrig att kunna lägga mig innan 23.

Nä, jag får nog hoppa över Törnrosasömnen och fortsätta att låta påsarna ha en mer eller mindre framträdande roll. Så länge de inte är åldersrelaterade, gör det ingenting. // Filosoftanten
 

Hur många gånger har man inte hört dessa tre ord, klara färdiga gå.

Att stå på bryggan och vänta på modet för att hoppa ner i det kalla vattnet eller på skoltävlingen när man skall springa 100 m. Tänk att tre små ord kan vara laddade med så mycket känslor.

Nu är jag inte åtta år och står och väntar på startlinjen utan fyrtiotvå och håller på att ta mina första kliv ut i blogg-världen. Jag känner mig livrädd, upprymd, nyfiken och fruktansvärt okunnig. Det är en helt ny vetenskap och jag inser att jag har otroligt mycket att lära mig.

Denna bloggen ska därför bli mitt sätt att lära nytt och fortsätta att utvecklas.

Tankar om misslyckande hör inte hemma. För vad är egentligen det värsta som kan hända om det inte fungerar? Faktiskt ingenting.

Vågar jag däremot inte försöka, då kommer jag förmodligen att ångra mig när jag bli gammal.

 

Följ gärna med på min resa // Filosoftanten