Ringmärkt

Ringmärkning av fåglar har gjorts i Sverige sedan början på 1900-talet. Statistiken säger att ca 11 000  000 fåglar har blivit märkta. 145 000 av dessa har hittats på nytt av privata personer eller via fågelstationer.  Fågeln fångas ofta med hjälp av ett finmaskigt nät och märks med en liten ring av metall eller plast. Ringen sätts oftast runt tarsen (Tarsometatarsus,  dvs mellanfotsbenet).  Vid vissa tillfällen behövs mer detaljerad information om fågelns rörelser. Då använder man en radiosändare som fästs i vingen. Fågeln kan sedan följas via en dator.  Varje dag, dygnet runt.

Detta är onekligen ganska intressant. Vi människor blir ju också ringmärkta. Förhoppningsvis bara en gång i livet, om allt går väl. Det händer att det blir fler gånger, men då byts den gamla ringen ut mot en ny.


I samband med fångsttillfället av fågeln noteras vissa standarduppgifter:

År, Datum, Klockslag, Plats

Individens ögonfärg, ålder, Kön, längd, vikt- och fettklass

Vinglängd (dvs avstånden mellan vingknoge och spetsen på den längsta vingpennan)

Ibland tittar man också på näbblängd och ruggning (dvs byte av fjäderdräkt)


Förundersökningen inför den mänskliga ringmärkningen baseras på ungefär samma kriterier som för fåglar. De stora skillnaderna är själva fångstögonblicket (eftersom man sällan använder finmaskigt nät) samt att ringmärkningen ofta sker en liten tid efter den första bedömningen och inte i direkt anslutning till infångandet. Ringen är också med stor sannolikhet diamantprydd och mycket dyrare (detta ämne ska jag avhandla en annan gång).


Tack och lov så blir vi människor inte försedda med radiosändare i samband med ringmärkningen. Tänk om någon annan skulle kunna följa dina rörelser, varje dag dygnet runt. Nej, då är det är betydligt bättre med frivillig incheckning via mobilen. Detta är numer väldigt vanligt förekommande hos många människor. Ibland önskar jag dock att viss incheckning skulle utebli. Vissa saker är faktiskt bättre att inte veta. //Filosoftanten


Komma ut ur garderoben...

Vilket otroligt konstigt men samtidigt intressant ”ordspråk”.  Men vad menas egentligen och var kommer det ifrån? Tittar man på Wikipedia står det i korta drag att man offentliggör sin sexuella läggning.  Vanligast är att läsa om kändisar som öppet vill berätta om sina nya eller gamla relationer. Jag tänker inte gå in i vidare diskussioner om vilka olika läggningar det finns. Jag anser att det är helt upp till var och en att välja vad man vill eller inte vill vara.

För mig personligen tycker jag att "ordspråket" kan användas i många andra sammanhang. Håller just nu på med en rensning av prylar hemma. Här kan vi verkligen snacka om vad som kommer ut ur gardroben. Jag hittar saker som jag glömt bort att jag hade. De mesta är kanske inget jag skulle använda, men ett och annat guldkorn har faktiskt dykt upp.

 

Jag tänker själv komma ut ur min gardrob. Nej, det handlar inte om några specifika relationer. Jag är lyckligt gift och har inga planer på att förändra den statusen.

Däremot har jag på min blogg valt att vara anonym, fram till idag. Varför vet jag inte. Kanske på grund av feghet och osäkerhet kring hur mitt skrivande skulle fortlöpa. Det är lättare att inte vara ”någon” för då behöver man ju inte förklara sig om det går åt pipsvängen.

Men det är ju självklart att jag måste stå för vem jag är och för det jag skriver. Bild och namn kommer att läggas ut på profilsidan.


Det finns fler tillfällen när uttrycket ” komma ut ur gardroben” använts flitigt. Tänk alla de gånger då barnen lekt kurragömma inomhus och man sagt att de ska komma ut ur gardroben för att maten är klar. Det känns verkligen som att orden använts i sitt rätta sammanhang. //Filosoftanten


Bagage

Sitter och funderar över livet, i stort och smått. Under några få dagar har jag fått uppleva enorm sorg för att i nästa stund möta en enorm glädje. Att pendla mellan dessa båda tillstånd ger mig en insikt i vad livet handlar om. Glädje och Sorg. Givetvis finns det ett lagom liv. Att känna vardagen rulla på utan för stora toppar och dalar. Det ger en trygghet och en lagom livstillfredsställelse. 


Vad händer då man hamnar i den djupaste botten på dalen? Hur ska man kunna känna livskraft och livsglädje för att orka gå vidare? Det finns inget svar på den frågan. Alla har vi vårt eget sätt att hitta kraft. När man fallit är det en tuff väg tillbaka från dalen till toppen. Det är en jobbig vandring, men det går om man är villig att försöka.

Väl uppe är man vingbruten och bagaget man bär med sig är annorlunda. Jag vet, för jag har själv klättrat.

När nära vänner faller ned i dalen är det mycket svårare. Jag står bredvid, tittar och känner mig helt maktlös. Vill så gärna hjälpa till, visa och leda. Innerst inne vet jag dock att alla måste hitta sin egen kraft och styrkan att orka kämpa. Jag kan visa att jag finns och vara där när det behövs.


Livet har gett mig en ödmjukhet som jag inte hade för 10 år sedan. För mig innebär det att aldrig ta något eller någon för givet. Det finns så mycket som inte går att påverka.

Det är viktigt att stanna upp och njuta av det vi har. Vardagen och lagomlivet. Lära oss att ta till vara på de stunder som gör oss lyckliga och där vi har kraften att dela med oss till familj och våra nära vänner.

Hur mycket jag än önskar att alla ska få vara lyckliga och leva ett vanligt liv, är det inte så. Igår drabbades någon jag inte känner. Idag är det en nära vän eller en familjemedlem. Imorgon kan det vara jag själv.


Alla har vi olika förutsättningar och prövas olika hårt av livet. Människor vi möter har kanske bagage och erfarenheter som vi inte känner till. En liten tanke, ett leende eller en hjälpande hand kan betyda mycket mer än man själv anar. //Filosoftanten


Valmöjligheter

Det är en stor förmån att kunna åka en vecka till solen varje år. Jag är tacksam att vi har kunnat unna oss den typen av härlig, slapp och njutningsfull semester. Det är lyx att få sitta i solstolen och läsa en bra bok eller lösa ett klurigt korsord (ja, jag vet det är tantvarning med korsord). Att inte behöva tänka på något alls. Nu när barnen dessutom är så stora att de kan simma och upptäcka orten på egen hand, ger lite extra avkoppling. Nu kan hela familjen sitta på ett café, i lugn och ro, och spela kort tillsammans .


Lite skillnad är det mot när barnen var små. Jag kommer väl ihåg jagandet efter små ben som pinnande iväg mot spännande mål. Det blev inte mycket tid för stillasittande i solstolen. Men det är precis så det ska vara.


Det finns numer en stor (väldigt stor) konkurrent till mina älskade sol- och bad semestrar. Skidåkning. Numer plats nummer ett.

Den otroligt härliga och friska känslan man får av att susa nerför backen i solskenet med kylan bitande i kinderna är speciell. En snabb paus i toppstugan med en STOR kopp varm choklad toppad med mycket vispgrädde. För att efteråt, stärkt och varm, fortsätta i full fart nedför. After skin i stugan med trevligt sällskap och ett glas vin är inte alls dumt.

Valet för nästa år, Badgastein. Det blir första gången på skidor i utlandet för barnen, andra gången för mig och säkert femte gången för min man. Vi har tidigare nöjt oss med svenska fjällen när vi åkt med barnen. Lagom stort och lagom dyrt. Nu ska det utmanas och skidåkningen förbättras. Men jag undrar om detta verkligen är rätt för mig? Backarna är ju så mycket större och jag är verkligen ingen skidfantast.

I resesällskapet är inte alla superskidåkare, tack och lov. Vi är fler som kan njuta av långa chokladpauser och bara åka de hyfsat lätta backarna där man förhoppningsvis kan ta sig ned med någorlunda stil.  Vill man inte tillbringa så mycket tid på glid, finns ju annat man kan göra. Gå på SPA.


Valet att välja bort nästa års solsemester mot skidor är taget gemensamt i familjen. Men jag hoppas jag får möjlighet att sitta på en terrass i backen och njuta av gassande sol. Om det blir med en bok eller ett korsord, choklad med grädde eller choklad med rom återstår att se. Med stor sannolikhet blir det nog båda av allt. //Filosoftanten


Inspiration

Det finns flera olika typer av inspiratörer. Kompisar, chefer, kursledare, kollegor och familjemedlemmar. Miljöer kan också inspirera oss till att förändra eller få oss att driva saker framåt.


Att gå en kurs eller lyssna på en föreläsning som intresserar, är otroligt inspirerande på många sätt. Har man riktigt tur kanske man finner något som det går att bygga vidare på. Något som kan förändras eller behöver utvecklas.


Hemma hos oss finns det mycket tankar och funderingar kring olika saker som skall genomföras. Vissa på kort sikt och andra på lite längre. Det planeras och struktureras för att tajmingen ska fungera. Allt kan så klart inte ske på en gång. Rom byggdes inte på en dag.


Har nyligen deltagit i en föreläsning om färg och harmoni i hemmet. Kursledaren var väldigt inspirerande och satte igång tankar och funderingar kring vad som kan göras hemma. Givetvis finns en hel del. Men var drar man gränsen? I flera av dagens inredningstidningar visas hem som är väldigt strikt inredda. Snyggt absolut, men väldigt opersonligt. En kombination av lite strikt, mycket gammalt och lite röra är nog bäst för oss. Önskar dock att jag vore lite mer strikt när det gäller ordning och reda. Att inte samla på sig så mycket och rensa oftare. Tänk alla de saker som packats ner på ett ställe, flyttats och packats upp på nästa. Saker man fått och som måste följa med dit man är på väg. Dessa minnesväckande små prylar som är så svåra att göra sig av med. De kan ju trots allt komma tillfällen då de kan behövas.

                    
Hösten vi har framför oss med alla vackra färger, levande ljus och brasan på kvällen kommer att ge mig inspiration till att fortsätta förändra. För att skapa mer luft och harmoni hemma har jag lovat mig själv att rensa ut det som inte behövs .
Har också fått möjlighet att gå en kurs genom jobbet. Det jag tar med mig därifrån kommer förhoppningsvis ge verktyg för genomförande av förändringar, även på jobb. Lite ny inspiration till att genomföra projekt som har förmåga att dra ut på tiden.


Måste dock vara försiktig så jag inte i farten, rensar och ändrar för mycket på hemmaplan. Vill ju gärna att min underbara familj ska trivas också. Risken är ju annars att rensningen får betydligt större konsekvenser än jag tänkt och då är det inte lika inspirerande längre. //Filosoftanten


Morötter

Det finns många olika anledningar till att träna. Alla har vi egna motiveringar för att nå våra mål. Ibland behövs bra morötter för att vi ska komma igång.

Tyvärr finns det även andra, mer negativa sorter av morötter. Dessa som gör att vi inte går och tränar. Tyvärr är dessa ofta många fler.

Generellt är nog kvinnor experter på att underprioritera och underskatta sig själva. Våra morötter för att slippa träning (eller annan prioritering) är att vi ofta sätter familjen och andra före oss själva. Innan var jag ”tvungen” att vara hemma och styra upp.  Vem skulle annars hålla reda på familjens alla aktiviteter och planera allt i minsta detalj. Tyvärr så glömde jag ofta att informera de andra familjemedlemmarna. Jag hade ofta dåligt samvete och gick runt med en känsla av att vara otillräcklig. Inte speciellt smart. Hur ska ansvaret kunna fördelas på alla i familjen om inte jag delar med mig? Nej, man gör sig själv en björntjänst genom att försöka bli oumbärliga hemma.  


Jag har blivit mycket mer noga med att få egen tid. I snart ett år har jag tränat regelbundet. Inte sedan mitten på 90-talet har jag utsatt min kropp för så mycket fysisk aktivitet. Den har verkligen fått ett uppvaknande och jag har upptäckt muskler som jag inte trodde fanns (på grund av många tillfällen med extrem träningsvärk). Nu känns det fantastiskt att ha kommit så här långt.
Har äntligen insett att varken jag själv, barnen eller mannen tjänar på att det bara är en som fixar och planerar. Nej, det är bättre att släppa in hela familjen i vardagsplaneringen. De kvällar jag ägnar mig åt träning kommer barnen att få sin kvällsmat och tvätten blir tvättad i alla fall. Maten kommer förmodligen inte att smaka likadant men den är garanterat supergod och den nytvättade vita tröjan är, förhoppningsvis, fortfarande vit. Har man riktig tur så är även de största dammråttorna borta.

Om jag inte prioriterat mig själv hade jag aldrig varit där jag är idag. Varken mentalt eller fysiskt.  Jag är en gladare mamma och fru därför att jag får möjlighet att andas egen luft och hämta ny inspiration.


Mina morötter för att inte träna är faktiskt borta. Däremot behåller jag givetvis min känsla av oumbärlighet genom fortsatt styrning över familjens stryktvätt (egentligen är nog de flesta kläder som behöver strykas, ändå mina). //Filosoftanten


RSS 2.0