Ringmärkt (del 2)
Har i somras varit på bröllop. Oj vilken fest. Ett jätte fint och väldigt välplanerat bröllop. Brudparet var som taget ur en saga. Så vackra och framför allt kära. Festen fortsatte långt in på natten, precis som det skall vara.
Hur man väljer att fira sin stora dag är mycket personligt. Jag och min man har fått äran att vara med på ett antal och ingen bröllopsfest har varit den andra lik. Det är verkligen häftigt att det kan vara så olika.
Syftet med festen är ju dock det samma, att på ”riktigt” bli man och fru. Bekräftelsen på giftermålet är ringen som sitter på ringfingret närmast hjärtat. Ringen, en symbol för ett liv tillsammans.
I detta fall var brudens ring en sådan som jag tror de flesta brudar och blivande fruar skulle kunna tänka sig. En riktig dröm i mina ögon. Jag jämför så klart med min egen lilla ring, som inte alls har många eller stora diamanter. Det är att lätt att bli avundsjuk. Samtidigt vet jag att jag aldrig skulle kunna bära upp den typen av ring lika fint som hon gör.
Att köpa sin vigselring i automaten på stormarknaden (har dock inte jag gjort) eller hos en välkänd juvelerare (har jag inte heller gjort) är helt och hållet upp till var och en. Lyckan och hur mycket man älskar varandra är tack och lov inte symboliskt med antalet diamanter (hoppas jag). Inget är rätt eller fel.
Med stor sannolikhet blir det fel om brudgummen köper ringen och tar med till bröllopet, utan att först kolla vad bruden vill ha. Jag tror inte jag känner någon man som har så mycket att säga till om, när det gäller valet av vigselring, att han skulle våga göra det.
Nej, mannen låter nog oftast bruden bestämma. Han vill så klart inte utsättas för den pinsamma situationen att stå framme vid prästen och riskera att ringen inte passar i storlek, smak eller färg.
Är mannen riktigt smart har han förhoppningsvis gjort en överenskommelse med blivande frun innan hon bestämt sig. Att dela på kostnaden, oavsett priset. //Filosoftanten
