filosoftanten

Har under semestern varit i underbara Italien. Vi har bland annat vandrat på “Via dell’Amore”. En mycket suggestiv promenadväg från Riomaggiore till Manarola. Otroligt vackert. Ljudet av vågor som slår mot klipporna och man kan riktigt känna den aura som platsen utstrålar. Här har förmodligen många unga och gamla par, med havet och klipporna som vittne, lovat att älska varandra i nöd och lust. Det var till och med så att jag själv kände mig nyförälskad.

Jag gillar verkligen Italien. Växlande landskap, god mat och faktiskt väldigt mångkulturellt. Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att åka dit igen.

En sak som jag märkte är att oavsett kultur, ålder och ekonomi så har de flesta kvinnor, damer, tjejer och tanter i Italien extremt fina och dyra handväskor. Då menar jag verkligen märkesväskor från de absolut dyraste modehusen i Italien. De flesta Italienska kvinnorna är väldigt enkla men förmodligen prioriterar de just sin handväska väldigt högt och avstår därför förmodligen en del annat.

För mig är märket inte viktigt. Det är känslan och väskan ska vara snygg och praktisk. För några månader sedan hittade jag exakt en sådan handväska som jag verkligen ville ha. Jag hade tur som kunde införskaffa denna i Italien. Den är absolut inte superexklusiv utan egentligen en väldigt vanlig väska dock i äkta skinn. Känner mig nöjd med min investering.

Men vad är det egentligen äkta märkesväskor, ja kläder och annat också för den delen, gör med oss kvinnor (och så klart män)? Varför är det ibland så extremt viktigt vilket märke väskan har? Jag kan förstå att man betalar dyrt om det är en sak man verkligen gått och längtat och suktat efter. Kanske har man sparat extra mycket i några månader för att ha råd. Då kan man faktiskt känna sig nöjd, trots att det svidit rejält i plånboken. Men för vissa människor stannar det inte där. Plötsligt måste allt de äger vara beklätt med exklusiva märken. Risken att tappa bort sig själv mitt i alla ”måste ha” lyxprylar är nog ganska stor. Bara för att man äger kläder, väskor och skor med fina äkta märke betyder ju inte det att man som person är äkta. Den äktheten måste man trots allt bevisa på annat sätt.

Med risk för att låta extremt prosaisk så kommer jag fortsättningsvis hålla mig till min nyinköpta ganska enkla skinnväska. Med en känsla av lyx och med pengar kvar i plånboken vet jag instinktivt att jag gjort rätt val denna gång också. Och nästa gång när jag åker till i Italien måste jag ta med äkta svenskt knäckebröd. // Filosoftanten

Så var det färdigt. Konfirmationen som fungerade alldeles galant på alla sätt och vis och jag känner mig stolt och avslappnad. De enda man kan tycka borde varit bättre är vädret. Detta eviga regnande och regnande. Så trist men vi klarade oss från att bli blöta tack vare ett stort tält i trädgården som absolut inte läckte. Perfekt.

Läckte gjorde det däremot när vi var på tältsemester för ett par somrar sedan. Det regnade ofantliga mängder under hela dygnet. Våra luftmadrasser borde seglat iväg ut i havet. Under campingnatten kunde jag känna hur dropparna liksom hängde på insidan om tältduken och det var bara en fråga om tid när impregneringen skulle ge vika helt och hållet. Efter väldigt få timmars sömn var jag ganska irriterad och väldigt kissnödig. När det väl ljusnat var jag helt enkelt tvungen att ta mig ut. Ålandes ur sovsäcken, krypandes och trixandes genom den minimala tältöppningen hittade jag till slut mina gympaskor som stod fint uppställda utanför. Ganska snabbt upptäckte jag att min ena fot inte passade i skon längre. Det kändes ovanligt trångt och väldigt klistrigt. Istället för att fortsätta pressa ner blöt fot i blöt sko böjde jag mig ner. Det var just då jag väckte de andra personerna i tältet. Förmodligen också vårt ressällskap som sov i den varma torra husbilen parkerad alldeles intill. En vårtig padda med stora röda ögon tittade yrvaket på mig och i det ögonblicket var jag väldigt glad att jag inte försökt pressa ner foten i skon, trots motstånd.

Efter denna tältepisod som inte bara bestod av paddor och regn utan också av åska, fästingbett, sniglar och grodor bestämde jag mig för att aldrig mera tälta. Kan gärna följa med resesällskapet i lyxhusbilen på semester vid annat tillfälle men då lämnar jag definitivt tältet och sovsäcken hemma.

Numer tältar jag bara väldigt tillfälligt. Jag sträcker mig således till icke läckande partytält. Givetvis kan det bli blött både på insidan och utsidan där också men det är under helt andra och betydligt mer kontrollerande former. Skulle vätskemängden uppifrån vara okontrollerad kan man lätt ta sig in till baren inomhus. Behåller jag dessutom skorna på är det ingen risk att jag hamnar i klistriga ofrivilliga möten och jag kan lätt hålla balansen drickandes en god drink. Kanske jag till och med kan tänka mig att prova en flytande GRÖN GRODA beståendes av Gin, Mindori, Tonic, citron och is. //Filosoftanten

Nu under sommaren är det ju väldigt vanligt med olika typer av stick. Alla små flygande och även vissa markkrypande djur som har för vana att bitas kan vara jobbiga. Ibland kan det faktiskt göra riktigt ont. Till och med ett litet oansenligt myggbett som hamnat på rätt ställe, eller snarare fel ställe, kan vara fruktansvärt irriterande och smärtsamt.  Man kan verkligen önska att alla jobbiga småskryp skulle sticka iväg någon annanstans. Helst till en annan planet eller något.

Efter förra veckans besök hos klinisk bettfysiolog på tandhögskolan har ordet stick en helt annan innebörd. Många kortisonsprutor har jag fått under de senaste 10 åren. De flesta gånger har själva sticket varit ganska smärtlöst. Efteråt har det så klart spänt och ömmat rejält i den injicerade leden, men det har ändå varit absolut uthärdligt. Senaste sticket i käken var också smärtlöst. Nästan löjligt för jag trodde att det skulle kännas mer i denna lilla leden precis vid örat.  Till och med ett möte med en pissmyra känns mer. Efter några timmar däremot... Jag kunde knappt gapa, äta eller skratta… Ja det var jobbigt. Tack och lov kunde jag prata. Vilket säkert några hade tyckt va skönt, om jag inte kunnat.

Sticka iväg någonstans vore skönt just nu. Är så trött och min allra högsta önskan är att få ligga ner och inte göra någonting. Men tyvärr är det ju inte så enkelt. Det är en massa saker som måste hinnas med. Eller måste och måste. Tror faktiskt att man sätter kraven lite för högt. Måste nog prioritera om lite. En dag i hängmattan (fast jag har ju ingen) med en bra bok (har jag) och ligga och lyssna på fåglar som kvittrar och andra surrande flygfä låter inte alls dumt. Vill bara inte få en geting i halsen när jag sipprar på min goda dricka, så de kan hålla sig undan.
Istället för boken skulle jag faktiskt kunna ta med mitt lilla stickprojekt ut i hängmattan (som jag fortfarande inte har). Gäller bara att vara medveten om att precis som en geting, kan även en garnsticka orsaka problem. Men händer det kan jag i alla fall ropa på hjälp utan problem.

För säkerhets skull håller jag mig nog till dricka och bok inne i uterummet. Till hösten när alla små stickande och bitande djur gått i ide för att vila upp sig till nästa vår, kan jag krypa upp i soffhörnet och byta boken mot mitt lilla stickprojekt. Jag vet att stickning är tantvarning, men den bjuder jag på. Bara jag får fortsätta att sippra på min kaffe latte. //Filosoftanten

Ps. Nästa sommar ska jag nog investera i en hängmatta. Ds

Alla har vi väl lånat böcker på biblioteket eller av bästa kompisen och glömt lämna tillbaka. Jag vet att jag har ett par böcker hemma som inte är mina, dock inga statligt lånade (tror jag inte i alla fall). På något sätt är det oftast inte så pinsamt om man skulle råka glömma lämna tillbaka till kompisen. Har man däremot lånat pengar av någon är det jätte viktigt att så snart som möjligt betala tillbaka. Glömmer man, kan det faktiskt bli väldigt pinsamt.

Det finns mycket man kan låna. Att ha 2-4 veckors öppet köp på kläder och möbler är ju också ett sätt om man nu vågar använda och lämna tillbaka. Har faktiskt hört att det är vanligare än man tror. Otroligt egentligen. Skulle inte vilja köpa en ”ny” säng som sedan visar sig varit på öppet köp hemma hos någon annan. Hmm vem vet vad den sängen varit med om…
Många äldre pratar också om att ens barn bara är ett lån. Vilket jag har svårt att förstå men det stämmer nog ganska väl. Barnen kommer så småningom att flytta hemifrån och bilda sina egna familjer. Barnen finns faktiskt bara i ens närhet en kort period i livet. Det gäller så klart att göra den perioden så bra man kan med de förutsättningarna man har.

Vi har "lånat" något helt annat. En 1-årig labrador som ska bo hos oss i två månader. En fantastisk upplevelse för hela familjen.
Bara på 4 veckor har allt blivit så annorlunda hemma. Inte bara fler hår på golvet, repor i parketten, kortare sovmornar (han är extremt morgonpigg så det vill säga inga längre) och tider att passa.
Det har framför allt blivit harmoni i familjen! Ett slags lugn som jag inte tror infunnit sig tidigare. En liten, dock inte så liten, varelse som knyter alla samman och skapar ett gemensamt intresse. Nu pratas det rastning, matning, bajsning, kissning och det planeras och struktureras för att vår lille vän inte ska behöva vara ensam. Under denna månad som gått har allt löst sig förvånansvärt smidigt. Alla vill hjälpa till. Inte så konstigt. Detta lilla projekt är ju betydligt mysigare att utveckla tillsammans än att gemensamt städa huset.

Nu är han tyvärr bara tillfälligt inneboende, vilket känns tungt. Hur jag än vrider och vänder så finns det inget sätt att helt enkelt glömma lämna tillbaks honom. Han kan ju inte som en lånad bok,  bara gömmas i bokhyllan. Halva tiden har gått och om en månad måste han därför tillbaka sitt riktiga hem.
Saknaden efter den här tassande lille varelsen kommer så klart att bli jätte stor för alla i familjen. Men vi har vetat förutsättningarna och vi har lärt oss otroligt mycket. När han är hemma igen kommer han förhoppningsvis att kunna tränas till att bli en ledarhund. Coolt. Coolt att vi har fått vara delaktiga och att vi har kunnat tillföra varandra så mycket.

Vi hoppas så klart att han ska klara alla tester och bli en del av samhället. En ledarhund som hjälper en icke seende människa rätt i vardagen.
Skulle han av någon anledning inte klara proven är han mer än varmt välkommen tillbaka till oss! Vi har blivit fast i honom och i labradoren som ras. Tror faktiskt att familjen kommit till insikt. Om vi någon gång ska köpa en helt egen hund får det bli en "sån".
Den insikten har jag min bästa vän att tacka för. Utan henne hade vi aldrig anmält oss som fodervärdar för eventuella blivande ledarhundar. //Filosoftanten

…har jag inte i mitt bloggande. Det går trögt, riktigt trögt. Hade sagt till mig själv att en till två gånger i månaden skall jag uppdatera min blogg. Hmm, det har inte gått speciellt bra.

Något annat som däremot flytit på är våren. Dessutom i rasande fart. Vi är mitt i juni och snart är det midsommar. Denna härliga sommarhögtid där alla är så glada och lyckliga, så som folk bara är innan det är dags att gå på semester. Jag längtar så klart också till semestern. Samtidigt så vill jag ju inte att sommaren ska ta slut. Väldigt kluvet.

Förra sommaren tillbringade vi på hemmaplan. Och jag tror nog att vi fick en eller kanske 2 dagar på stranden. Det känns trist och jag hoppas innerligt att de veckor vi har framför oss nu blir lite mer strandvänligare.
Inte för att jag älskar att flyta runt i 19 gradigt vatten i en urblekt bikini, med vita (dock förhoppningsvis hyfsat nyrakade) ben och sand överallt (därför att man smörjt sig med solskydd 50). Men för tjejernas skull vore det ju härligt med några soliga stranddagar. Dessutom är det ju den enda chansen man har att få lite mindre vita ben.

Om man nu inte gillar att bada är det trots allt väldigt avkopplande att bara ligga på stranden och läsa en bok, speciellt eftersom barnen klarar sig själva.
Förberedelserna innan man kommer iväg till stranden är ett kapitel för sig. Ibland känns  det som ett super projekt innan allt är packat och klart. Jag syftar framför allt på picknicken som alla i familjen förväntar sig att jag ska fixa. Det går ju ”inte” med vanliga torra ostmackor. Bara turen till mataffären tar därför en halv dag.

Jag tror de flesta av oss någon gång har råkat ut för att när man väl parkerat sig på den enda lilla lediga sandplätt som finns kvar på stranden, då går solen i moln.

Någonstans har jag min drömbild av hur en perfekt dag på stranden ska vara. Lagom mycket sol, lagom mycket vind, lagom mycket folk, lagom mycket skrikande barn och definitivt inga picknickförberedelser. Gärna trevligt sällskap med badkamrater i samma ålder som mina tjejer. Ja de är stora, men ändå.

Nä, denna semester ska jag bara flyta runt. Inga stora förväntningar eller krav.
Är det stranden som gäller blir det inga förberedelser. De flesta stränder har väl trots allt ett Cafe där man kan köpa något ätbart. Om inte annat så finns det väl i alla fall glass och kaffe.

Det enda jag kan tänka mig att förbereda inför nästa eventuella strandbesök är en liten kylbag. Innehållet skall då enbart vara flytande och väldigt kallt, helst med lite bubblor i. //Filosoftanten

Internet är bra, oftast. Tillgängligheten till kunskapen är nära och man kan hitta otroligt mycket matnyttig information. Då menar jag inte bara recept. Man kan söka kunskap och få insikt i ämnen som man är intresserad av. Speciellt bra om man behöver veta mer om ett ämne som man måste fatta beslut i.
Efter att ha levt 13 år med en kronisk reumatisk sjukdom och tagit mediciner och sprutor regelbundet blir man till slut ganska frågande vad det är man egentligen stoppar i sig. Man börjar söka fakta och läser gärna om andra personers erfarenheter och hur deras liv blivit. Men ibland är det faktiskt bättre att inte veta. Valet mellan pest och kolera är nästan omöjligt att hantera.

Idag finns det många olika mediciner som hindrar sjukdomens framfart i kroppen. Mediciner som hämmar och minskar inflammation och gör så att lederna blir bättre.
Resultat: minskad smärta och bättre rörlighet.
Det är fantastiskt för oss alla som är drabbade, för vi är många. Både unga och gamla. Med dessa mediciner kan flera av oss leva ett vanligt liv. Det går i många fall inte ens se vem som är sjuk. Smärta syns ju inte. Så är det för mig. Det finns många i min omgivning som inte vet om min reumatism, förrän nu.

Jag har kommit till det stadiet att beslut som fattas rörande min sjukdom, måste tas utifrån de förutsättningar som gäller idag. Trots all information jag läser på nätet om mediciners eventuella negativa effekter väljer jag att följa min doktors rekommendationer. Jag har påbörjat behandlingen med ytterligare en av dessa reumatikermediciner. Den gamla verkar inte fungera längre, kroppen har vant sig.
Jag är nästan beredd att göra allt för att må bra nu, imorgon, om en vecka och år framöver.  Jag vill helst inte tänka 25 år framåt och vilka biverkningar som sprutor och mediciner eventuellt orsakar. Om jag väljer bort behandling nu blir kanske skadan större i alla fall.
Nej, jag vill jobba, träna, resa och vara så aktiv som jag kan, NU. Vad som händer sen kan ingen veta, varken frisk eller "sjuk".

Jag önskar ibland att jag vore lite mer impulsiv. Att väga fördelar emot nackdelar och vela fram och tillbaka kan bli hämmande. Det är viktigt med bra balans mellan ifrågasätta/överinformera sig till att vara impulsiv. Att gå på en spänd lina utan svindel är svårt, men det går. Eftersom träning ger färdighet är det bara att släppa taget.
Bra början är det att jag ”officiellt” berättat om min reumatism. Den inkräktaren har jag lyckats hålla hemlig lääänge. Eftersom man inte vill bli placerad i ett fack som "sjuk" har det känns bättre att inte säga något. Hämmande så klart.

Nu är det Fortsatt träningsläger som gäller. Undrar bara var? Ett soligt Italien eller en myllrande storstad? Jag får söka efter information på internet. Med sökord som ”släppa kontrollen” och ”släppa hämningarna” kan jag nog komma långt. //Filosoftanten

Har i mina senaste inlägg pratat om diverse resor, både vanliga och ovanliga. Idag skulle jag göra en helt vanlig resa till stan, men otroligt nog lyckades jag hamna på fel buss.

Alla bussar som passerar ”min” hållplats fortsätter direkt mot Malmö utan omvägar. Det var i alla fall vad jag trodde när jag hoppade på utan att läsa numret på bussen. Min magkänsla när jag satt på plats var att det inte kändes helt rätt. Kunde just då inte säga vad som var fel, men det visade sig ganska snart. Bussen svängde av vid, för mig, fel avfart.

Om allt hade varit som vanligt hade jag med stor sannolikhet blivit ganska irriterad och stressat upp mig. Men vis av erfarenhet, satt jag lugnt kvar och åkte med ända till slutstationen. Nästa uppdrag var så klart att hitta rätt buss som kunde ta mig dit jag skulle från början.
Efter att ha letat och väntat, faktiskt i bara 5 minuter, är jag till slut på väg mot den rätta destinationen.

Jag åker igenom delar av Malmö som jag knappt aldrig varit i. Det ser inte alls ut som hemma och skolgårdar, lekplatser och trafik är helt annorlunda mot var man själv är van vid. Mina barn tar sig lätt till och från skolan utan svårigheter med trafik och annat. Att ha det så är för mig självklart och jag tar det för givet och reflekterar inte ens. Inte förrän idag. Vad nyttigt och positivt det är att vigda sina vyer. Någonstans var det meningen att jag skulle hamna på fel buss för att inse detta.

Vidgat mina vyer gjorde jag även på semestern i Österrike. Efter en vecka i alperna upplever jag Skåne som mer platt än någonsin. Känslan att stå på alptoppen och titta ut är så hisnande och det är verkligen med skräckblandad förtjusning som man överhuvudtaget vistas där uppe. Landskapet är otroligt vackert. Det ser hårt och kallt ut men samtidigt så böljande och varmt. Bättre terapi för själen finns inte.

Hade från början egentligen inte tänkt åka skidor utan bara njuta av naturen och vila. Väl på plats och taggad av familjen, miljön och vännerna runt omkring var jag bara tvungen att utmana mig själv. Om det gick bra? Det råder nog ganska delade meningar om det. Själv känner jag mig nöjd men familjens upplevelse av en frustrerad mamma som kastar stavar kan nog tolkas på annat sätt. Ordspråket ”ett gott skratt förlänger livet”, stämmer säkert.

Vägen mot målet behöver inte alltid vara spikrak. Lite omvägar och stopp på platser man aldrig besökt kan skapa ny inspiration. Att våga ändra på beslut och testa sina gränser är lärorikt. Ibland blir det kanske inte som man tänkt men i de flesta fall blir resultatet över förväntan. //Filosoftanten

Har varit och tittat på barnteatern "Momo och kampen om tiden". En ganska djup men otroligt tänkvärd historia. Budskapet: Alla har en bestämd tid att foga över och det är upp till vara och en att förvalta på bästa sätt. Det går inte att spara tid genom att stressa och försöka skynda på livet. Flickan Momo ville att vi skulle förstå hur viktigt det är att leva i nuet och lyssna. Lyssna på sig själv och de kära man har runt omkring sig.
Bra budskap tycker jag när jag går därifrån och det känns bra att mina barn också fått ta del av detta.

Steget från att tänka till att förstå och uppleva är verkligen inte stort. Plötsligt ligger jag själv på akutens övervakningsavdelning och undrar vad som hände och framför allt varför. Mina tankar att jag faktiskt inte har tid att vara sjuk är inte riktigt relevant, jag skäms. Har jag trots allt inte fattat någonting. Jag lever och det är ju det som räknas.

Efter ett antal timmar på akuten blir jag inlagd för observation eftersom man enligt rutin inte skickar hem patienter med de symtomen som jag har. Eftersom vi har gäster hemma passar detta så klart mycket olämpligt. Samtidigt är jag oerhört tacksam att de faktiskt tar mig på allvar och verkligen bestämmer sig för att kolla upp så mycket det går. Något är ju fel annars hade jag inte hamnat på akuten alls.

Tack och lov blir jag tillvisad en egen liten liggvagnskupé. Ja det känns verkligen som på ett tåg. Man ligger liksom på plats och kan bara åka med. Det går bara att stiga av när tåget står helt stilla. Det vill säga när doktorn har dragit i bromsen och klippt itu biljetten.

Från att vara hyfsat uppklädd (i nya jeans, snygg blus och lagom uppsminkad) fick jag istället ha en vit frotte rock på mig. Osexigt ja, men mycket praktiskt eftersom man blir påkopplad med slangar och annat som sitter fast på kroppen. Känslan av att vara sjuk förstärks ytterligare. Man tappar lite av sin identitet och slutar plötsligt bryr sig om hur man ser ut.
Lyckades till och med att gå på toaletten (ute i korridoren) med halvt uppknäppt rock som tydligen visade mer än vad som doldes. Tur att det var mitt i natten. Kunde lätt blivit lite pinsamt annars, både för mig och de andra resenärerna.

Istället för tågets dunkande mot spåret var det en klocka på väggen. Tick tackande som pågick under de 20 timmarna jag var inlagd var som ett slags mantra över att jag inte kan påverka tiden, bara det jag använder den till. Så uppenbart och skrämmande

Tågpersonalen (sjuksköterskor/undersköterskor) som tjänstgjorde under natten och dagen tog verkligen sina arbetsuppgifter på allvar. Varannan timme var det biljettkontroll (puls, blodtryck, känsel, blodsocker mm). Det går liksom inte att hänga biljetten på dörren utan de måste kolla att jag är medveten om tågresan också. Bra, men så trött man blir.
Tillslut stannade tåget och biljetten blev klippt. Fantastiskt skönt att få komma hem.

Nu återstår så klart en del utredningsarbete. Det är bra för man vill gärna veta vad som hänt och framför allt varför. En annan resa börjar. Nya biljetter och nya stationer//Filosoftanten

När jag arbetar intensivt med ett specifikt projekt som tar mycket tid och engagemang måste jag, precis som många andra, välja bort andra uppgifter som just för stunden inte är lika högprioriterade. Jag blir väldigt fokuserad och kanske till och med lite tråkig. Detta skapar lätt ett visst utanförskap. Det är absolut självvalt och för mig helt ok.
När projektet är avslutat och alla pusselbitar trillat på plats känner jag mig nöjd. I vakumet som uppstår efteråt måste allt bearbetas. Det tar någon dag innan jag är tillbaka i gemenskapen och har samlat ihop mig för att få kontroll på vad som måste göras härnäst.

När ett utanförskap inte är självvalt är det så klart annorlunda. Man kanske inte ens kan säga varför det blev så.

Som tonåring (även för vuxna ibland) är det extremt viktigt att vara som ”alla” andra. Är man inte så som förväntas, passar man kanske inte in. Jag har undrat många gånger varför det är så. Vem är det egentligen som har mandat eller makten att bestämma normen för vad som är ”rätt” eller ”fel” och vem som ska få vara med eller inte? Tyvärr har jag inget svar på det. Här är det många pusselbitar som måste läggas för att förstå. Var och en får nog gå till sig själv och sina egna erfarenheter för att hitta någon form att förklaring.

Som barn/tonåring var det oftast lättast att bara rätta in sig i ledet. Aldrig ifrågasätta sig själv, vad jag ville och vad jag egentligen kände för då hade jag mycket större chans att få vara en del av ”alla andra”, och på så sätt känna en viss gemenskap. Då ville jag ju inte vara den som var utanför. Men det var då.

Idag som vuxen är det mycket lättare. Tack och lov! Mina erfarenheter har gett mig självkänsla och självinsikt som hjälper mig att vara den jag själv vill vara. Vägen hit har inte varit spikrak men otroligt lärorik. Att vara ärlig mot sig själv gör att man också ärlig mot sin omgivning. Det är för mig allra viktigast. Jag har lärt mig att det faktiskt är helt ok att vara lite utanför ibland, oavsett om det är självvalt eller inte.

Under det senaste projektets pågående självvalda utanförskap har listan med jätte viktiga uppdrag definitivt inte minskat. Det är dags att sätta klorna i ett nytt. Kanske blir det inte lika långvarigt eller lika intensivt men garanterat lika lärorikt och ännu en erfarenhet att ta med i bagaget. Jag ska bara försöka att inte bli så tråkigt fokuserad.//Filosoftanten

Oj oj oj, vilken känsla att vakna till ett extremt fågelkvitter utanför fönstret. OM jag inte hade vetat bättre skulle jag trott att det var april månad istället för januari. Tänk vad skönt det hade varit. Januari för mig är den absolut tristaste månaden på hela året. Är det dessutom ingen snö känns allt bara väldigt grått och trist.

För mig känns det verkligen som att gå i väntans tider. Nu var det ju ganska länge sedan man gick med magen i vädret och väntade men jag kan ändå fortfarande komma ihåg känslan. Nyfikenheten på vad som skulle komma. Likdant känner jag inför våren. Jag längtar efter ljuset och värmen.
Jag kan se mig själv sitta på vår nya uteplats med en kaffekopp och en intressant tidning. Vårsolen och det goda nybryggda kaffet värmer både kropp och själ. Mmmm....snart snart...

Nu ska man ju inte bara gå och längta efter annat utan framför allt vara här och nu. Risken är annars att man missar själva livet och glömmer att ta tillvara på allt som händer.
Jag gillar att planera och har struktur i min tillvaro, tyvärr lite för mycket ibland. Det är så himla lätt att planera sönder och inte lämna plats åt spontanitet. Nu ska jag försöka att ta en dag i taget. Kanske minska på "måste"-kraven och göra sådant som man inte brukar. Våren är på väg och kommer hur man än gör och vad man än gör. Och den är alltid lika uppskattad.

Nu gäller det att hinna med så mycket och så lite som möjligt fram till den första riktiga vårsolen och fågelkvittret. Svår balansgång men det går.//Filosoftanten

Natten den 23 december sitter man och funderar på vad som eventuellt blivit missat att göra eller köpa inför kommande julafton. Detta året, faktiskt ingenting. Jo föreresten, mannen skulle ha en kap för klinkerplattor (något måste man ju göra när man har en extra dag ledigt...)
Alla julklappar var fixade och eftersom vi hade förmånen att fira jul hos svärföräldrarna utan att bidra med något ätbart, kändes allt under kontroll. En mycket ovanlig känsla.

Julafton passarade, juldagen och annandagen likaså och plötsligt är den hett efterlängtade julen över och man undrar vad som hände.
Det känns lika snopet som året innan och året innan dess. Jag hänger inte med. 

Ännu mindre hänger jag med på att det snart är nyårsafton och dags att fira in ett nytt år. Att det dessutom är dags att sätta upp nya mål för 2012 känns totalt overkligt. Jag har ju inte ens lyckats leva upp till allt som jag ville med 2011 (eller 2010 för den delen).
Jag undrar allvarligt om någonting är galet med tiden. Den går så jäkla fort. Känns som att jorden snurrar fortare runt solen än för 20 år sedan.  Men så enkelt är det inte. Jordens fart runt solen är konstant. I en hastighet på 30 km/s roterar jorden runt solen på 365,25 dygn, och så har det varit i flera miljoner år.

Det är lika bra att hålla hårt i hatten. 30 km/s är ganska fort och det går inte att stanna eller ens sänka farten. Plötsligt är det dags för jul igen. Förhoppningsvis har vi hunnit med att njuta av en massa små vardagliga upplevelser mitt emellan alla måsten och det tidspressade schemat.

Listan med målen för 2011 kommer kanske att uppdateras med en eller två nya mål, bara för känslans skull. Men några nyårslöften (som att inte äta godis eller liknande) kommer jag inte utmana mig med. Möjligtvis ett enda, fler pauser i vardagen. //Filosoftanten

Varje december besöks ett antal julbord. För många är det en stor händelse och spänningen att få testa ännu en sillsort är stor. För mig är maten inget speciellt eftersom jag ändå föredra julbordet som serveras hemma på julafton. Det är outstanding bäst. Däremot är sällskapet alltid jätte trevligt.

Vissa av julborden förläggs tidigt på eftermiddagen för att kunna locka fler besökare. Ofta brukar dessa eftermiddagsarrangemang inkluderar en del aktiviteter för barnen också. Det är superbra att barnen blir lite underhållna av tomtebesök, julsånger och dans kring granen. Mina barn är numer stora och är därför inte jätte intresserade av att dansa kring granen, men engagerar sig gärna i de mindre barnen som tillhör vårt sällskap. Detta är jätte bra för då kan vi fortsätta prata med de föräldrar som har små barn och som annars skulle behöva genomföra rituell grandans. Får de äldre barnen dessutom en godispåse som belöning, är det nog värt besväret.

Det ser onekligen ganska underligt ut när vi vuxna människor ”drar” små förvånade och i många fall chockade barn runt i ringen. Deras små ben och armar hänger liksom inte riktigt med. De danssugna föräldrarna sjunger för full hals och försöker verkligen engagerar sina barn till att delta i dansen. I vissa fall lyckas det bättre och i andra fall så slutar det med att barnen gråter förtvivlat och vill därifrån.

Jag själv satt och funderade på denna rituella grandans och försökte klura ut varifrån traditionen kommer och varför vi vuxna är så angelägna att överföra den till våra barn. Något syfte måste ju finnas.

Julgranen kommer från Tyskland i början på 1400- 1500-talet. I mitten på 1700-talet dök de allra första klädda granarna upp i Sverige men det var inte förrän på 1800-talet som den började bli vanlig i de svenska hemmen. När jag försöker hitta fakta om dans kring granen (har provat fler sökalternativ) hittar jag faktiskt ingenting konkret. Ord som skulle kunna ge någon hint är: Heligt träd, cirkeldans, gå i varandras fotspår, inga hierarkier, känsla och musik. Hittar inget specifikt om traditioner.  

Dansen är inget som vår familj brinner för men den färdigklädda granen är en mysig tradition att hålla fast vid och föra vidare. Det är verkligen något som alla har glädje av, åtminstone trodde jag det.

Enligt nyheterna stjäls tydligen var femte julgran direkt ifrån skogen. Verkligen ingen rolig situation för skogsägarna som förlorar både ekonomiskt och att skogen blir utglesad . För mig låter det helt galet. Varför ge sig ut i skogen och riskera att bryta benet eller bli påkommen för att sedan komma hem med en jätte sned gran som saknar grenar eftersom det förmodligen varit kolmörkt då den höggs ned.

Nej, det är mycket bättre med en platsgran. Varje jul får mannen klättra upp på vinden, leta efter rätt låda (bland hundra andra) och samtidigt försöka att inte snubbla på de gamla leksakerna som ”tillfälligt” förvaras där uppe. Han behöver aldrig riskera att bli påkommen och bonusen är den perfekta granen. Lagom hög, lagom bred och lagom tät.// Filosoftanten