filosoftanten

I juli varje år arrangerar man i den spanska staden Pamplona, tjurrusning. Detta är en spansk tradition som förmodligen går tillbaka till 1700-talet. Arrangemanget verkar helt galet och jag kan inte förstå varför man utsätter sig för skador genom att frivilligt springa framför en grupp galna tjurar. Konstigt nog så är det ”bara” 14 personer som avlidit i Pamplona till följd av tjurrusning sedan 1910. Många fler har dock blivit skadade på ett eller annat sätt.

 

Rusningen i morgontrafiken är av en helt annan art. Här i Skåne är det betydligt mindre trafik än i många andra städer, så jag borde inte klaga. Men jag är förvånad att människor på väg till jobbet är så stressade och har så lite tålamod att de utsätter både sig själv och andra medtrafikanter för fara. Förare som kör för fort, tränger sig emellan bilar som redan ligger för nära på motorvägen. Det resulterar i panikbromsningar och plötsligt är det tvärstopp. Vid vägarbete fungerar knappt blixtlåsprincipen…

Vad bra det skulle vara om fler av oss samåkte. Betydligt mindre bilar på vägen. Trafiken skulle flyta på och risken för tvärstopp minskar. Dessutom är det mycket mer miljövänligt.

 

 

Tyvärr är det inte så enkelt. Det skall hämtas och/eller lämnas barn som sedan skall skjutsas till sina respektive aktiviteter. Maten måste handlas och lagas. Helst skall den också vara färdig, innan barnen måste lägga sig. Vi befinner oss i den vardagliga stressen med tider som hela tiden skall passas.

Bilen blir för de flesta av oss, ett verktyg för att slippa vara beroende av någon annan. Vi måste kunna ta oss vart vill och när vi vill. Därför samåker vi inte.

 

Möjligtvis samåker vi med väninnan till shoppingcentret när det är REA. Dels för smakråd men också för svårigheten att få parkeringsplats. Rusningen efter det bästa klädfyndet är förhoppningsvis helt ofarligt (såvida man inte får en galge i ögat).  I väntan att få komma fram till kassan och betala, märker man att tålamodet är bättre än i rusningstrafiken. Förmodligen beror det på tillfredsställelsen att ha ”tjänat” en slant på dagens shoppingrunda. //Filosoftanten

Jag drömmer om den där stora perfekta trädgården, lummig, insynsskyddad och otroligt lättskött. En trädgård där man bara kan lulla runt och njuta av allt det vackra som man omges av.  Blommor som blommar från mars till oktober och ett och annat äppelträd för att kunna baka härliga äppelpajer när höststormen viner utanför fönstret.

Vår trädgård ligger mitt i ett villaområde. Den är inte alls insynsskyddad eller lummig, åtminstone inte än. Men vi är på god väg. Nyanlagda rabatter, ny häck (som om en sådär 7-8 år är perfekt skydd mot förbipasserande), nya plattor och gott om gamla buskar och blommor. Snart är vi klara. Jag har så klart insett att en parkliknande trädgård inte fungerar för oss. För lite  plats och alldeles för mycket arbete.

Vi har nämligen ett (ja, möjligtvis fler) problem i vår familj. Det är bara 25 procent av oss fyra som tycker om trädgårdsarbete. När jag tänker efter är det nog till att ta i att säga tycka om trädgårdsarbete, det är nog snarare ett tvångsarbete.  Saker och ting måste ju göras för att det ska bli en förändring.

Klippa buskar, rensa mellan plattor och komma med idéer hur trädgården ska se ut, har jag inga problem med. Däremot rensa små gröna ovälkomna växter i rabatten, klippa gräset eller gräva rabatter gör jag helst inte. Som tur är, hinner någon annan oftast före. Vår familjs 25 procent som ”gillar” trädgårdsarbete vinner.  Trots att jag är en otrolig tävlingsmänniska har jag i detta fall absolut inga problem med att förlora.
 

Jag fixar gladeligen pajen att avnjuta i soffan framför brasan, men gör det väldigt enkelt och väljer hallon istället för äpplen. Den nybakta pajen får bli vinnarens pris, denna gången också. // Filosoftanten

Jag trodde inte att jag var en bloggare, fram till nu. Jag gillar så klart att läsa vad andra skriver men är inte så bra på att skriva om mig själv. Kanske för att jag anser mig vara ointressant för människor jag inte känner.
Att blogga handlar ju om att lämna ut information ur sitt liv till andra, kända och okända.

Människor är av naturen nyfikna och vill få möjlighet att ta del av andra människors liv och öde.  Att kunna läsa om kändisars glamorösa liv, får oss att önska och drömma oss bort. Nyfikenheten över att få veta mer, tar över. Bloggen behöver egentligen inte skriva om världen eller stora politiska händelser. Vi vill veta vad vår bloggande granne gör eller väninnan som man inte träffar så ofta. Vi läser och förundras över andra människors prestationer, nyrenoverade hem och snygga kläder.  Funderar vi någonsin på vem person är bakom det som förmedlas?

Behovet av bekräftelse är så stort att vi frivilligt väljer att delge information om vårt liv. Vi skriver både om oss själva och om våra familjemedlemmar. Vi vill visa att vi är någon och vi vill synas. Ibland undrar jag egentligen för vem?

De flesta av oss borde bli bättre på att visa varandra vardaglig uppskattning. Ge beröm och stärk varandra att vi är bra som vi är. Nästa gång du träffar en vän säg ”jag tycker du är en otroligt intressant person” istället för ” snygga stövlar, var har du köpt dem?”. Oavsett vad man gör eller hur man bor så är vi alla lika mycket värda.  Man ska inte behöva bevisa hur duktig man är eller bli bedömd enbart utifrån hur det yttre ser ut.

Det är så klart en risk med att börja bekräfta varandras egenskaper och personligheter.  Det inkräktar på vår integritet och man måste visa vem man egentligen är.  Kanske sanningen inte motsvarar det som förmedlas. //Filosoftanten

Sommaren har verkligen inte varit en hit. Regnet har kommit från alla håll och kanter och ibland känns det som att det blåst småspik. Det är inte många kvällar man har suttit ute under bar himmel och ätit sin egenhändigt marinerade fläskfilé och druckit ett glas gott rödvin. Totalt har jag nog varit på stranden 2 gånger varav en resulterade i ett dopp i havet. Man kan ju inte vara på västkusten i en vecka utan att bada. Men det var kallt, jätte kallt.

Efter en sommar som verkligen känns bortspolad på grund av allt vatten som kommit uppifrån måste jag pigga upp mig med något annat. Ett 2,5 timmars frisörbesök. Det är riktigt skönt och jag njuter av att bara sitta och inte göra någonting. Förhoppningsvis blir resultatet som förväntat.
Med håret fullt av avlånga korvliknade spolar i olika färger och stolekar sitter man i frisörstolen och läser. Givetvis, närmast dörren. In kommer det kunder. De flesta är män i min egen ålder, som är där för en vanlig klippning.  Under alla de åren jag varit kund på salongen har det aldrig varit så många manliga kunder på en gång, aldrig. Jag tror inte att jag känt mig så uttittad någon gång. När man sedan ser deras menande leende så förstår man ju genast vad de tänker. ”Herregud, att hon gör det där frivilligt” När de sedan passerar och känner den fräna doften av kemikalier ja då kan man nästan höra deras tankar.

Inser med ens att jag har bidragit till att skapa en ny syn på kvinnan.

Jag är ytterst tacksam att det inte var min man som kom in genom dörren. Tror helt klart att han hade fått en bild av mig, som kanske hade varit svår att sudda ut från näthinnan. Nu får han istället se det färdiga resultatet och jag behöver inte riskerar att bli ”spolad”. // Filosoftanten

Jag anser att de flesta påsar är ganska praktiska och användbara. Hur skall man annars kunna förflytta saker från affären eller matlådan till jobbet? Att lägga lunchlådan utan påse rätt ned i handväskan är inte att rekommendera. Såvida man inte vill riskera att ha köttfärssås tillsammans med betalkorten och telefonen.

Det finns en annan slags påse som jag inte tänkt på men som jag blev påmind om i morse när tänderna borstades.  Jag har inte ens i mina tankar om att man börjar bli medelsålders funderat på dessa påsar som tydligen lättare uppenbarar sig med stigande ålder och/eller vid trötthet. Dessa påsar kan inte användas till att förflytta saker eller vara till någon nytta över huvud taget.
De är relativt små och sitter fast under ögonen.

Eftersom jag nu blivit medveten om dessa små kroppsliga skavanker måste jag kanske göra något åt det, eller? Jag vägrar tro att påsarna enbart är åldersbetingade. Dessutom kan jag ändå inte påverka hur gammal jag är. Svaret är så klart för lite sömn. För att hinna med så mycket som möjligt på 24 timmar är det lätt att låta sömnen stå tillbaka. För mig är kvällen den absolut bästa tiden på dygnet. Man får pyssla med sina egna projekt och det är då man har möjlighet till lite lugn och ro. Kommer nog aldrig att kunna lägga mig innan 23.

Nä, jag får nog hoppa över Törnrosasömnen och fortsätta att låta påsarna ha en mer eller mindre framträdande roll. Så länge de inte är åldersrelaterade, gör det ingenting. // Filosoftanten
 

Hur många gånger har man inte hört dessa tre ord, klara färdiga gå.

Att stå på bryggan och vänta på modet för att hoppa ner i det kalla vattnet eller på skoltävlingen när man skall springa 100 m. Tänk att tre små ord kan vara laddade med så mycket känslor.

Nu är jag inte åtta år och står och väntar på startlinjen utan fyrtiotvå och håller på att ta mina första kliv ut i blogg-världen. Jag känner mig livrädd, upprymd, nyfiken och fruktansvärt okunnig. Det är en helt ny vetenskap och jag inser att jag har otroligt mycket att lära mig.

Denna bloggen ska därför bli mitt sätt att lära nytt och fortsätta att utvecklas.

Tankar om misslyckande hör inte hemma. För vad är egentligen det värsta som kan hända om det inte fungerar? Faktiskt ingenting.

Vågar jag däremot inte försöka, då kommer jag förmodligen att ångra mig när jag bli gammal.

 

Följ gärna med på min resa // Filosoftanten