filosoftanten

När jag arbetar intensivt med ett specifikt projekt som tar mycket tid och engagemang måste jag, precis som många andra, välja bort andra uppgifter som just för stunden inte är lika högprioriterade. Jag blir väldigt fokuserad och kanske till och med lite tråkig. Detta skapar lätt ett visst utanförskap. Det är absolut självvalt och för mig helt ok.
När projektet är avslutat och alla pusselbitar trillat på plats känner jag mig nöjd. I vakumet som uppstår efteråt måste allt bearbetas. Det tar någon dag innan jag är tillbaka i gemenskapen och har samlat ihop mig för att få kontroll på vad som måste göras härnäst.

När ett utanförskap inte är självvalt är det så klart annorlunda. Man kanske inte ens kan säga varför det blev så.

Som tonåring (även för vuxna ibland) är det extremt viktigt att vara som ”alla” andra. Är man inte så som förväntas, passar man kanske inte in. Jag har undrat många gånger varför det är så. Vem är det egentligen som har mandat eller makten att bestämma normen för vad som är ”rätt” eller ”fel” och vem som ska få vara med eller inte? Tyvärr har jag inget svar på det. Här är det många pusselbitar som måste läggas för att förstå. Var och en får nog gå till sig själv och sina egna erfarenheter för att hitta någon form att förklaring.

Som barn/tonåring var det oftast lättast att bara rätta in sig i ledet. Aldrig ifrågasätta sig själv, vad jag ville och vad jag egentligen kände för då hade jag mycket större chans att få vara en del av ”alla andra”, och på så sätt känna en viss gemenskap. Då ville jag ju inte vara den som var utanför. Men det var då.

Idag som vuxen är det mycket lättare. Tack och lov! Mina erfarenheter har gett mig självkänsla och självinsikt som hjälper mig att vara den jag själv vill vara. Vägen hit har inte varit spikrak men otroligt lärorik. Att vara ärlig mot sig själv gör att man också ärlig mot sin omgivning. Det är för mig allra viktigast. Jag har lärt mig att det faktiskt är helt ok att vara lite utanför ibland, oavsett om det är självvalt eller inte.

Under det senaste projektets pågående självvalda utanförskap har listan med jätte viktiga uppdrag definitivt inte minskat. Det är dags att sätta klorna i ett nytt. Kanske blir det inte lika långvarigt eller lika intensivt men garanterat lika lärorikt och ännu en erfarenhet att ta med i bagaget. Jag ska bara försöka att inte bli så tråkigt fokuserad.//Filosoftanten

Det finns massor som man kan investera i, ekonomiskt, tidsmässigt och emotionellt.

Den ekonomiska typen av investering sker dagligen på ett eller annat sätt. Det kan vara i ett sparande för framtiden eller helt enkelt i en ny diskmaskin. Nödvändiga kanske, men ganska tråkiga.

Emotionella investeringar är betydligt bättre och mer nöjsamt. Vi får tillbaka det vi ger ganska omgående. Enligt mig bör man inverstera mycket kärlek till sin familj och vänner.

Alla typer av investeringar kräver mer eller mindre tid.
Ofta får tyvärr genomförandet av alla praktiska investeringarna ta för mycket tid och pengar i anspråk. Det är mycket som ska göras. Huset skall renoveras, bilen förbättras, trädgården förskönas, ja listan kan bli hur lång som helst med allt som vi "måste" göra. Men vem säger till oss att huset ska vara topprenoverat och helst göras på en gång? Det är ju vi själva som ställer kraven, ingen annan.

Hur ska man då göra för att fördela jämt och få ihop allt? För mig är svaret enkelt, gemensam prioritering av måste och vardagslyx. Att skapa rätt förutsättningar kan vara svårt, men är nödvändigt för att alla ska må bra och känna sig tillfreds.

En gemensamt lagad middag som äts tillsammans, ett biobesök med god fika efteråt för att diskutera handlingen är fantastiskt. För mig är en gemensam resa med familjen guld värt. Det behöver inte vara en 2 veckors till landet långt bort, det räcker med en weekend till staden nära. Ingen renovering ska få ersätta det. Tack och lov är vi alla i familjen överens om detta.

Oavsett vad man gör tillsammans är tiden man gör det på ovärderlig. Ingen nyrenoverad tvättstuga kan ersätta det.
Gememsamma upplevelser ger familjesammanhållning och de emotionella banden blir mycket starkare. Det är för mig den bästa investering av både tid och pengar! //Filosoftanten

Oj oj oj, vilken känsla att vakna till ett extremt fågelkvitter utanför fönstret. OM jag inte hade vetat bättre skulle jag trott att det var april månad istället för januari. Tänk vad skönt det hade varit. Januari för mig är den absolut tristaste månaden på hela året. Är det dessutom ingen snö känns allt bara väldigt grått och trist.

För mig känns det verkligen som att gå i väntans tider. Nu var det ju ganska länge sedan man gick med magen i vädret och väntade men jag kan ändå fortfarande komma ihåg känslan. Nyfikenheten på vad som skulle komma. Likdant känner jag inför våren. Jag längtar efter ljuset och värmen.
Jag kan se mig själv sitta på vår nya uteplats med en kaffekopp och en intressant tidning. Vårsolen och det goda nybryggda kaffet värmer både kropp och själ. Mmmm....snart snart...

Nu ska man ju inte bara gå och längta efter annat utan framför allt vara här och nu. Risken är annars att man missar själva livet och glömmer att ta tillvara på allt som händer.
Jag gillar att planera och har struktur i min tillvaro, tyvärr lite för mycket ibland. Det är så himla lätt att planera sönder och inte lämna plats åt spontanitet. Nu ska jag försöka att ta en dag i taget. Kanske minska på "måste"-kraven och göra sådant som man inte brukar. Våren är på väg och kommer hur man än gör och vad man än gör. Och den är alltid lika uppskattad.

Nu gäller det att hinna med så mycket och så lite som möjligt fram till den första riktiga vårsolen och fågelkvittret. Svår balansgång men det går.//Filosoftanten