Julgran
Varje december besöks ett antal julbord. För många är det en stor händelse och spänningen att få testa ännu en sillsort är stor. För mig är maten inget speciellt eftersom jag ändå föredra julbordet som serveras hemma på julafton. Det är outstanding bäst. Däremot är sällskapet alltid jätte trevligt.
Vissa av julborden förläggs tidigt på eftermiddagen för att kunna locka fler besökare. Ofta brukar dessa eftermiddagsarrangemang inkluderar en del aktiviteter för barnen också. Det är superbra att barnen blir lite underhållna av tomtebesök, julsånger och dans kring granen. Mina barn är numer stora och är därför inte jätte intresserade av att dansa kring granen, men engagerar sig gärna i de mindre barnen som tillhör vårt sällskap. Detta är jätte bra för då kan vi fortsätta prata med de föräldrar som har små barn och som annars skulle behöva genomföra rituell grandans. Får de äldre barnen dessutom en godispåse som belöning, är det nog värt besväret.
Det ser onekligen ganska underligt ut när vi vuxna människor ”drar” små förvånade och i många fall chockade barn runt i ringen. Deras små ben och armar hänger liksom inte riktigt med. De danssugna föräldrarna sjunger för full hals och försöker verkligen engagerar sina barn till att delta i dansen. I vissa fall lyckas det bättre och i andra fall så slutar det med att barnen gråter förtvivlat och vill därifrån.
Jag själv satt och funderade på denna rituella grandans och försökte klura ut varifrån traditionen kommer och varför vi vuxna är så angelägna att överföra den till våra barn. Något syfte måste ju finnas.
Julgranen kommer från Tyskland i början på 1400- 1500-talet. I mitten på 1700-talet dök de allra första klädda granarna upp i Sverige men det var inte förrän på 1800-talet som den började bli vanlig i de svenska hemmen. När jag försöker hitta fakta om dans kring granen (har provat fler sökalternativ) hittar jag faktiskt ingenting konkret. Ord som skulle kunna ge någon hint är: Heligt träd, cirkeldans, gå i varandras fotspår, inga hierarkier, känsla och musik. Hittar inget specifikt om traditioner.
Dansen är inget som vår familj brinner för men den färdigklädda granen är en mysig tradition att hålla fast vid och föra vidare. Det är verkligen något som alla har glädje av, åtminstone trodde jag det.
Enligt nyheterna stjäls tydligen var femte julgran direkt ifrån skogen. Verkligen ingen rolig situation för skogsägarna som förlorar både ekonomiskt och att skogen blir utglesad . För mig låter det helt galet. Varför ge sig ut i skogen och riskera att bryta benet eller bli påkommen för att sedan komma hem med en jätte sned gran som saknar grenar eftersom det förmodligen varit kolmörkt då den höggs ned.
Nej, det är mycket bättre med en platsgran. Varje jul får mannen klättra upp på vinden, leta efter rätt låda (bland hundra andra) och samtidigt försöka att inte snubbla på de gamla leksakerna som ”tillfälligt” förvaras där uppe. Han behöver aldrig riskera att bli påkommen och bonusen är den perfekta granen. Lagom hög, lagom bred och lagom tät.// Filosoftanten
Mina barndomsminnen präglas av pappas alla historier om sporten att aldrig köpa en gran utan spänningen att ge sig ut med ficklampa och yxa. Varje år började vi (när jag var liten) men att känba denna spänning som alltid slutade med att vi körde ut till någon bonde och köpte en gran. En gran som vi i alla fall fick hugga ner själv. En halv sport :))
