Tågresa

Har varit och tittat på barnteatern "Momo och kampen om tiden". En ganska djup men otroligt tänkvärd historia. Budskapet: Alla har en bestämd tid att foga över och det är upp till vara och en att förvalta på bästa sätt. Det går inte att spara tid genom att stressa och försöka skynda på livet. Flickan Momo ville att vi skulle förstå hur viktigt det är att leva i nuet och lyssna. Lyssna på sig själv och de kära man har runt omkring sig.
Bra budskap tycker jag när jag går därifrån och det känns bra att mina barn också fått ta del av detta.

Steget från att tänka till att förstå och uppleva är verkligen inte stort. Plötsligt ligger jag själv på akutens övervakningsavdelning och undrar vad som hände och framför allt varför. Mina tankar att jag faktiskt inte har tid att vara sjuk är inte riktigt relevant, jag skäms. Har jag trots allt inte fattat någonting. Jag lever och det är ju det som räknas.

Efter ett antal timmar på akuten blir jag inlagd för observation eftersom man enligt rutin inte skickar hem patienter med de symtomen som jag har. Eftersom vi har gäster hemma passar detta så klart mycket olämpligt. Samtidigt är jag oerhört tacksam att de faktiskt tar mig på allvar och verkligen bestämmer sig för att kolla upp så mycket det går. Något är ju fel annars hade jag inte hamnat på akuten alls.

Tack och lov blir jag tillvisad en egen liten liggvagnskupé. Ja det känns verkligen som på ett tåg. Man ligger liksom på plats och kan bara åka med. Det går bara att stiga av när tåget står helt stilla. Det vill säga när doktorn har dragit i bromsen och klippt itu biljetten.

Från att vara hyfsat uppklädd (i nya jeans, snygg blus och lagom uppsminkad) fick jag istället ha en vit frotte rock på mig. Osexigt ja, men mycket praktiskt eftersom man blir påkopplad med slangar och annat som sitter fast på kroppen. Känslan av att vara sjuk förstärks ytterligare. Man tappar lite av sin identitet och slutar plötsligt bryr sig om hur man ser ut.
Lyckades till och med att gå på toaletten (ute i korridoren) med halvt uppknäppt rock som tydligen visade mer än vad som doldes. Tur att det var mitt i natten. Kunde lätt blivit lite pinsamt annars, både för mig och de andra resenärerna.

Istället för tågets dunkande mot spåret var det en klocka på väggen. Tick tackande som pågick under de 20 timmarna jag var inlagd var som ett slags mantra över att jag inte kan påverka tiden, bara det jag använder den till. Så uppenbart och skrämmande

Tågpersonalen (sjuksköterskor/undersköterskor) som tjänstgjorde under natten och dagen tog verkligen sina arbetsuppgifter på allvar. Varannan timme var det biljettkontroll (puls, blodtryck, känsel, blodsocker mm). Det går liksom inte att hänga biljetten på dörren utan de måste kolla att jag är medveten om tågresan också. Bra, men så trött man blir.
Tillslut stannade tåget och biljetten blev klippt. Fantastiskt skönt att få komma hem.

Nu återstår så klart en del utredningsarbete. Det är bra för man vill gärna veta vad som hänt och framför allt varför. En annan resa börjar. Nya biljetter och nya stationer//Filosoftanten


Kommentarer
Postat av: Jennie

Kram Annelie <3

2012-02-08 @ 09:59:11
Postat av: Eva

Jag kommer inte ner och kramar dig - för då börjar jag lipa. Vi får ta det sedan. Jag blev så rörd över storheten och vikten i dina ord och av tacksamheten att du var på jobb. En självklar sak tycker man, men faktiskt inte. Tack Vännen för din visdom

2012-02-09 @ 15:08:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0